Centrum bättre än nätverk

Satsningar på forskningscentrum är att föredra framför satsningar på nätverksmodeller. Det framgår av en ny jämförelse av SSF-satsningar inom skogsbioteknik och växtbioteknik.

I en ny rapport jämförs SSF:s satsningar på ett centrum för skogsbioteknik i Umeå med satsningarna på ett nätverk för växtbioteknik. Nätverket hade deltagare från flera universitet i Sverige men hade sin tyngdpunkt vid Genetikcentrum vid SLU i Uppsala.

Granskningen visar att satsningen på centrumet i Umeå var mycket lyckosam och troligen kommer att resultera i stora ekonomiska vinster för Sverige. Forskarna i nätverket för växtbioteknik var också framgångsrika, bland annat genererades 15 patent. Men denna satsning skedde på forskningsområden som redan var etablerade sedan tidigare och enligt utvärderingen kunde nätverksprogrammet inte tillföra något väsentligt mervärde för växtförädlingsindustrin.

Ett pussel

– Om man ska förstå skillnaderna i resultat mellan de båda satsningarna måste man lägga ett pussel med en massa pusselbitar. Det handlar om allt från organisationsmodell till stöd från värduniversiteten, rekryteringsmetoder och forskningsområdets grad av etablering, säger Torbjörn Fagerström, utvärderingsgruppens ordförande.

Var växer det bäst? Ska satsningen göras på ett centrum eller fördelas på flera grupper i ett nätverk? Bilden kommer från UPSC, Umeå.

Modell, etablering och geografisk spridning

En viktig framgångsfaktor är enligt utvärderingsgruppen modellen för organisationen. Ett geografiskt sammanhållet centrum underlättar ett strategiskt ledarskap, och stimulerar samarbete, gruppkänsla och gemensamma visioner. När centrumet i Umeå startade var inte skogsbioteknik så utvecklat som forskningsområde i Sverige. Det gav forskarna chans att skapa nya grupper i en ung och hungrig miljö där samarbete uppmuntrades. Nätverket för växtbioteknik bildades däremot av redan etablerade forskargrupper på området. De var spridda geografiskt och hade tidigare arbetat i konkurrens med varandra.

Universitetens roll

Relationerna till värduniversiteten visade sig också ha stor betydelse.

Torbjörn Fagerström. Foto:Mikael Propst.

– Det är utomordentligt viktigt att universiteten klart visar att de stödjer forskarna, särskilt när forskningen tangerar kontroversiella frågor, vilket var fallet i detta program som har nära beröring med GMO-frågan. Inom nätverket för växtbioteknik brast detta och det påverkade både forskarna och forskningen negativt. Dessutom genomgick SLU i Uppsala en rad smärtsamma besparingar vid den här tiden vilket också påverkade resultatet.

Framgången för en forskningssatsning hänger också på ledarskapet.

– Programdirektören ska vara auktoritativ men samtidigt lyhörd. Om man ska satsa på spetsforskning måste man våga fördela pengarna till grupperna ojämlikt, efter prestation. Man måste våga ta besvärliga beslut, välja, välja bort och avsluta delprojekt om så behövs, menar Torbjörn Fagerström.

Osjälvisk ledare

Samtidigt visar rapporten att det är viktigt att de forskare som deltar i projektet har insyn i hur pengarna fördelas. Programdirektören får inte heller använda pengarna till sin egen forskning.

– Vi föreslår att SSF inför någon form av mekanism som möjliggör att programdirektören kan agera osjälviskt, till exempel att man avsätter en särskild pott för programdirektören.

Text: Karin Nordin