Finansiering för framtiden

Nyligen samlades cheferna för flera viktiga organisationer för att ge Framtidens forskningsledare sina perspektiv på forskningsfinansiering.

Det handlade om såväl organisation som externfinansiärers roll, rekrytering och omvärldskunskap. Forskningsledarna fick också personliga råd om vilka strategiska möjligheter de har att gå vidare i finansieringssystemet.

Svenska universitet underpresterar

Förutsättningarna för svenska universitet borde vara goda. Lokalerna på universiteten är bra, den tekniska nivån är hög och vi har ett antal forskare i världsklass. Sverige har goda sociala förutsättningar och icke-korrupta forsknings- och universitetssystem. Ändå underpresterar svensk forskning.
Det sa Lars Rask, vd för SSF. Enligt honom beror detta på att det finns alltför många forskargrupper som ska dela på resurserna.

– Ansvaret ligger på universiteten att se till att det blir färre antal grupper och projekt.

Fastna inte i excellensträsket

Charlotte Brogren, gd Vinnova, varnade för excellensträsket, det vill säga att kompetens mäts i antal publikationer.

– Jag blir nervös när jag ser hur meriteringssystemet utvecklas, sa hon.

Att höja kompetensen är enligt henne en av de utmaningar vi står inför, men det handlar om kompetens inom många områden, till exempel omvärldskunskap, förmåga att samarbeta, kommunicera och lyssna.
En annan viktig utmaning för Sverige är att få till ett samarbete mellan finansiärer så att de statliga finansiärerna tillsammans skapar ett bra system för finansiering.
Och omvärlden måste hela tiden bevakas och analyseras:

– Vi måste sätta oss in i hur världen ser ut. Mer än 99 procent av världens forskning är gjord utanför Sverige och vi har inte råd med snuttifiering av forskningen.

Målet viktigare än vägen

Autonomi och kvalitet har varit två viktiga begrepp för den nuvarande regeringens forskningspolitik. Kraven på universitetsledningarna ökar och de ska få möjlighet att själva fatta beslut som tidigare styrts politiskt. Samtidigt ska kvaliteten i forskningen öka och det finns en politisk önskan om att fördela resurser efter kvalitet. Enligt Eino Örnfeldt, chef för Universitets- och högskoleenheten vid Utbildningsdepartementet, hör autonomi och kvalitet ihop.

– Hur saker görs är ointressant, det viktiga är att det blir ett bra resultat, sa han.

Politiken är viktig för forskningen, menade han, och gav exempel på de strategiska satsningar som regeringen gjort.

– Om man inte hade gjort politik av frågan hade det aldrig gått att få loss fem miljarder till satsningen.

”Det har gått för långt”

Kåre Bremer, rektor på Stockholms universitet, beskrev hur den ökade andelen externfinansiering av forskning drivit fram ett stort antal typer av tjänster och befattningar på universiteten. Nu har universiteten för många personer anställda.

– Akademier och finansiärer skapar nya former av tjänster och universitet anställer så många som möjligt för att fler ska kunna söka externa medel. Det har gått för långt. Överlåt åt universiteten att bestämma hur många tjänster som behövs på olika områden istället. Finansiärer kan sponsra projekten, inte personerna, förklarade Kåre Bremer.

Räkna med politisk styrning

Pär Omling, gd Vetenskapsrådet, beskrev hur myndigheten har växt, med nya uppgifter och större anslag.

– Nu är forskning en procent av BNP och då börjar det bli intressant för politiker att vara med. Ju mer vi kräver, desto mer kan vi räkna med politisk styrning, sa han.

Han uppmanade Framtidens forskningsledare att betrakta sig som europeiska forskare.

– Det händer mycket inom forskningsfinansiering på det europeiska planet. Låt Europa bli er hemmabana.

Forskningsnytta

Några av Framtidens forskningsledare 3. Debatten kom att handla mycket om hur forskarna ska kunna skapa nytta av sin forskning. Bland annat efterlyste forskningsledarna en funktion på universiteten som kan ta hand om alla idéer som uppstår i forskningen men som forskarna inte har möjlighet att gå vidare med själva.

Som systemet ser ut idag kan man inte förvänta sig att forskare ska kommersialisera forskning eller förflytta sig mellan forskning och industri menade flera av forskarna. Anledningen är att de då förlorar tid i forskningen och att sådant arbete inte är meriterande för fortsatt forskning. Panelen uppmanade forskarna att fundera på om det finns andra personer i den egna gruppen som kan göra delar av detta.

Text och foto: Karin Nordin