Japanskt arbetssätt imponerade

Alex Evilevitch i Japan.

Utbytet mellan Japan och Sverige stärktes nyligen när forskare från båda länderna träffades i Japan.

En workshop i biovetenskaplig nanoteknik kombinerades med besök på forskningsanläggningar och med ett industriseminarium på svenska ambassaden. Framgångsrika forskare på bionanoområdet inbjöds att delta i delegationen och Alex Evilevitch, virusforskare vid Lunds universitet, var en av dem.

Vad tyckte du?

Jag blev väldigt imponerad av det system som finns i Japan för att föra över medicinsk grundforskning till klinisk forskning. I Sverige sker detta i flera steg, där olika forskargrupper är involverade. I Japan kan en och samma gruppledare följa sin forskning från grunden och in på kliniken där man prövar den på människor.

Vi besökte Tokyo Women’s Medical University som var helt unikt. De har slagit ihop forskningen inom biovetenskaplig nanoteknik med andra medicinska forskningsdiscipliner. Det innebär till exempel att läkare och ingenjörer arbetar tillsammans på samma laboratorium. Vi gjorde också ett besök på ett laboratorium för materialforskning, National Institute for Materials Science, NIMS. Det var väldigt stort, med 1400 forskare och en stor andel internationella forskare. Även där arbetade forskarna tillsammans, tvärdisciplinärt. Det var en ögonöppnare att se att man kan arbeta på det sättet.

Besök på NIMS.

Startades några samarbeten?

Jag fick en rad kontakter som jag inte hade förut. Japanerna är mycket intresserade av att nå ut med tankarna kring hur man för över grundforskning till tillämpad forskning och jag är också väldigt intresserad av detta.

På NIMS har de ett speciellt utbytesprogram där forskare från andra länder kan söka medel för att arbeta hos dem i en till tre månader. Jag har kontakt med en professor och jag kommer nog att göra detta. Och om det fungerar bra, kanske jag skickar dit min doktorand när jag själv kommer tillbaka till Sverige.

Såg du några skillnader mellan laboratorier i Sverige och Japan?

Det är hög standard både i Sverige och Japan och vi har instrument som liknar de som finns i Japan. Men i Sverige är utrustningen utspridd över flera institutioner medan allt fanns samlat, på samma våning, på institutionen i Japan. Dessutom har de anställt ingenjörer som arbetar med och sköter instrumenten och som kan utföra experiment efter beställning.

I Japan har de också mycket större forskargrupper som gör det möjligt att genomföra mycket större projekt. Vi såg forskargrupper på 10-20 personer och mer och det är ovanligt i Sverige. Japanska staten ger rejält stöd för detta och dessutom betalar doktoranderna själva för sin utbildning. Men en sak som är mycket bra i Sverige är att unga forskare får större självständighet och verkar ha större utlandserfarenhet.

Agneta Richter-Dahlfors, en av de svenska arrangörerna tillsammans med professor Yoshinobu Baba, Nagoya University och professor Keiichi Torimitsu, NTT Basic Research Laboratories.

Besök på Tokyo Women’s Medical University.	Bengt Fadeel, Mamoun Muhammed och Joakim Amorim från den svenska delegationen.

Text: Karin Nordin
Foto: Joakim Amorim