Algodling ger mat och nya material
Algodling är den snabbast växande sektorn inom globalt vattenbruk, men inte särskilt utvecklat i Sverige. Nu ska det bli ändring på det. På Tjärnö kustlaboratorium, som drivs av Göteborgs universitet, pågår ett spännande forskningsprojekt som har som mål att utveckla odlingstekniker, nya odlingsvarieteter och nya biomaterial med makroalger. I fokus är gröna (Ulva), bruna (Saccharina) och röda (Porphyra) alger. Att odla alger som föda är dock inget nytt. Det har kineser och japaner ägnat sig åt i tusentals år.
– Vi vill ta till vara de odlingsförutsättningar som finns i svenska vatten, säger Henrik Pavia, professor vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet. Här på västkusten är vattnet näringsrikt och det finns gott om tänkbara platser för odling.
Projektet ”Produktionssystem för alger med högvärdiga tillämpningar” är ett samarbete mellan olika forskarlag på Göteborgs universitet, Chalmers och KTH. Det är ett brett projekt där man studerar odlingsmetoder och -förutsättningar, men också tänkbara tillämpningar där algerna ingår som en del i produkter och livsmedel. En utmaning är att optimera juvenil tillväxt, alltså att kunna styra algerna så att de släpper sina sporer vid lämplig tidpunkt. En annan är att se om man kan odla direkt i havet, och slippa processen med förkultivering i labbet. Forskarna vill också kunna selektera för tillväxt och förstärka och förädla önskvärda egenskaper hos algerna för att på sikt få fram ett produktsortiment som lämpar sig för marint odlande. Tillsammans med norska fiskodlare har man också inlett studier av så kallad kompensatorisk odling – algerna skulle kunna ta upp en del av den näring som fiskarna släpper ifrån sig och som i stora odlingar leder till övergödning.
Eric Malmhäll, doktorand på Chalmers, isolerar olika bakteriestammar och utvecklar analysmetoder för att separera monosackarider, alltså enkla kolhydrater, i en ren form. En tillämpning är att framställa iduronsyra, eller heparin, ett ämne som tillsätts vid exempelvis provtagning av blod eftersom det förhindrar koagulering. Friedrike Eimer, doktorand hos Henrik Pavia, studerar algernas bakteriella interaktioner som kan användas för att optimera algodlingarna.
Hanna Harrysson, doktorand vid institutionen för biologi och bioteknik på Chalmers, undersöker hur algerna kan disintegreras, hanteras och hur väl de tas upp av matsmältningsapparaten. Hon tittar bland annat på torkning av biomassa och så kallad ”coating”, alltså hur man kan göra för att förse algerna med en tunn beläggning som gör att de behåller smak och näringsämnen, och inte oxideras. Marina fettsyror är känsliga för oxidation, så det är en viktig pusselbit.
– Just nu testar jag två material baserade på vassle respektive soja. Något förvånande innehåller algerna ända upp till 30 procent protein, det är inte mycket i växtriket som har så högt proteininnehåll, säger Hanna Harrysson.
Niklas Wahlström, doktorand vid institutionen för polymerteknologi undersöker möjligheterna till nya material baserade på isolerade komponenter från algerna. Som ett led i det har han analyserat vilka grundämnen algerna består av. Ett syfte är att undersöka om de innehåller giftiga ämnen som tungmetaller, vilket utesluter dem från användning i exempelvis livsmedel.
– Men det har vi lyckligtvis inte hittat. Algerna har polysackarider som gör dem till tänkbara kandidater för framställning av gelatinliknande ingredienser som skulle kunna användas vid tillverkning av exempelvis yoghurt och godis. Då kan även rättrogna veganer mumsa sega råttor utan dåligt samvete.
