Satsning på elitforskare räddar inte svensk konkurrens
Den bristande konkurrensförmågan hos svensk forskning beror främst på att de svenska universiteten har för många och för små forskargrupper. Det skriver Lars Rask i en debattartikel i Dagens Industri.
I Forskning formar framtiden ger Forskningsberedningen sin syn på svensk forskning och föreslår åtgärder för att förbättra situationen. Rapporten visar på polariseringen mellan grundforskning och tillämpad forskning, unga forskares osäkra karriärmöjligheter och den ökade konkurrensen från Asien inom naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning. Rapporten citerar undersökningar som visar på svenska forskares svårigheter att nå samma citeringsfrekvens som sina kolleger från Danmark, Schweiz och Nederländerna. Dessa och andra observationer tolkas som att svensk forskning till stor del inte är internationellt konkurrenskraftig.
En rad åtgärder föreslås i rapporten. Ett exempel är en bättre samverkan mellan nationella forskningsfinansiärer för att undvika tvära kast av inriktningen på forskningsprogram. Detta borde vara enkelt att åstadkomma och en uppgift för finansiärerna.
Ett annat lovvärt förslag är att stärka forskarutbildningen, men det vore mer kreativt att fundera över forskarutbildningens roll i forskningssystemet. I de flesta av våra konkurrentländer utförs större delen av naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning av utbildade forskare – så inte i Sverige, här utförs den av forskarstuderande, vilket troligen inverkar negativt på effektiviteten.
Självfallet behövs forskarutbildning, men rimligare vore att minska dess omfattning och använda medlen till att anställa färdigutbildade forskare. Man skulle då få ökad kompetens och effektivitet i forskargrupperna och därmed förbättrad handledning av forskarstuderande. Vissa medel borde även utnyttjas för anställning av teknisk personal. Idag genomförs försök med dåligt kalibrerade instrument och inadekvata metoder, därför att det saknas tillräcklig teknisk kompetens.
Forskningsberedningen vill också inrätta ett nationellt elitprogram för yngre begåvade forskare. Uppenbarligen tänker man sig att välja ut minst 100 unga forskare enbart baserat på deras meriter, inte på en kombination av meriter och forskningsplaner som brukligt är. SSF har lång erfarenhet av att välja ut unga, framstående forskare för programmet Framtidens forskningsledare – ett 60-tal unga forskare har genomgått eller deltar i programmet och ytterligare ett tjugotal kommer att utses i programmets fjärde version.
Några av Framtidens forskningsledare som fått stöd från SSF.
Utifrån dessa erfarenheter kan jag bara råda regeringen att inte inrikta programmet mot alltför nydisputerade forskare. De sökande måste som självständiga forskare ha åstadkommit något utvärderingsbart på egen hand. Att bedöma kreativitet endast genom intervjuer bäddar för godtycke. Dessutom är den förhoppning som forskningsminister Tobias Krantz uttrycker i rubriken på sin debattartikel i Dagens Nyheter 21 juli ”Unga elitforskare ska rädda svensk konkurrens” tyvärr naiv. Det krävs helt andra åtgärder för att åstadkomma detta.
I Forskningsberedningens rapport finns ett klokt uttalande om att ”Sveriges kvalitetsproblem är en fråga om organisation och ledarskap lika mycket som en fråga om ekonomi”. Den bristande konkurrensförmågan hos svensk forskning sammanhänger till största delen med att de svenska universiteten har alldeles för många och för små forskargrupper, inte att svenska forskare saknar kreativitet eller är dåligt utbildade.
De svenska universiteten har utnyttjat sitt statsanslag till att anställa ett så stort antal forskare att medlen i många fall inte ens räcker till att finansiera deras löner, än mindre den utrustning och de medarbetare de skulle behöva för att driva internationellt konkurrenskraftig forskning. Inte heller externfinansiärernas medel räcker för detta. Det är nödvändigt att universitets- och fakultetsledningarna utnyttjar sitt ledarskap till att bygga en ny forskningsorganisation baserad på färre forskargrupper med uthållig basfinansiering via statsanslaget.
Svenska forskare är inte mindre kreativa än andra länders, det är universitetens forskningsorganisation som i många fall är ogenomtänkt. Mycket få av Forskningsberedningens förslag har någon större chans att långsiktigt lyckas, om inte universiteten fokuserar sina anslag på färre forskargrupper.
Lars Rask, vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning.
Artikeln är publicerad i Dagens Industri, den 7 september 2010.