VD:s kommentar beträffande budgetpropositionen

För några dagar sedan gav Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg en del information om budgetpropositionen och indirekt om höstens forskningsproposition. Glädjande nog utlovas ett relativt kraftigt tillskott om ca 2,4 miljarder kr redan nästa år, ett tillskott som planeras att gradvis ökas till dess att det nått 5 miljarder kr 2012. Större delen av tillskottet kommer att tillfalla högskolan direkt i form av ökade fakultetsanslag samt medel för ”mycket långsiktiga stora satsningar för att uppnå excellens på vissa områden”. Forskningsråden får en mer modest ökning om 200 milj kr, som ska nå 500 milj kr 2012. För ovanlighetens skull finns det något att hämta också för SSF i budgetpropositionen, nämligen den slopade högskolemomsen. Detta ger inte SSF mer pengar, men ökar värdet på forskningsbidrag från SSF till högskolan med 8 %, vilket motsvarar 40-50 milj kr årligen, en mycket välkommen reform. Likaså är förstärkningen av industriforskningsinstitutens basanslag med 100 milj kr nästa år – något som skall växa till 200 milj kr 2012 – mycket viktig för tillämpad forskning.

Det råder ingen tvekan om att högskolans fakultetsanslag behöver en ordentlig förstärkning, åtminstone om den ska behålla det nuvarande antalet forskargrupper. Svenska forskargrupper är kraftigt underfinansierade jämfört med de grupper de konkurrerar med i andra länder. Likaså är det bra att högskolan får destinerade medel att långsiktigt bygga vetenskapligt starka miljöer. Ingen externfinansiär kan göra detta, varken SSF, VR eller VINNOVA. Endast den som har kontroll över högskolans forskare, lokaler och infrastruktur kan arbeta långsiktigt och detta har endast högskolan själv.

Förhållandet att de allra största satsningarna i budgetpropositionen tillfaller högskolan direkt ställer ökade krav på högskoleledningarnas ledarskap. Istället för att öka antalet forskargrupper bör högskolan använda sina kommande ökade medel till att förstärka de många mycket kompetenta forskargrupper högskolan redan förfogar över. Något som absolut inte får inträffa är att högskolan utnyttjar de ”friska” pengarna till löner för att anställa fler forskare och sedan förväntar sig att deras forskning ska finansieras via externfinansiärer. Detta är omöjligt, eftersom ökningen av forskningsrådens medel enligt budgetpropositionen är relativt begränsad. Ett sådant scenario skulle i förlängningen istället för en höjning av kvaliteten av svensk högskoleforskning leda till en ytterligare kvalitetssänkning genom alltför hård konkurrens om tillgängliga externa forskningsmedel. Pontus Wikner och Lorentz Dietrichson skrev i sin Runebergsparodi ”Mångtusen Docenter vandra / På Uplands ödsliga slätt / Der äta de upp hvarandra / Och ingen af dem blir mätt” med anledning av dåtidens professorstillsättningar. Raderna är kanske ändå mer relevanta idag som en beskrivning av kampen om de tillgängliga externa forskningsmedlen.

Lars Rask