DN-artiklar ger skev bild av svensk forskningsfinansiering

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 31 juli går professorn i farmakologi vid Göteborgs universitet Elias Eriksson till skarpt angrepp mot ”strategisk forskning” i allmänhet och regeringens ”strategiska satsningar” i synnerhet. Som ett ”avskräckande exempel” använder han Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF). Dagens Nyheter har sedan okritiskt följt upp denna artikel, där SSF används som ett ”skräckexempel”. SSF har inga synpunkter på Erikssons och DN:s åsikter om regeringens ”strategiska satsningar”, eftersom vi inte har någon insyn i dessa. Däremot vänder vi oss kraftfullt emot den okunskap om svensk forskningsfinansiering som blottas, framförallt på DN:s ledarsida.

Forskningen ska komma till nytta

Med strategisk forskning avses forskning som ska generera resultat som kan nyttiggöras. Denna forskning kan vara såväl av grundläggande natur som tillämpad. Ett typiskt exempel på strategisk forskning är den forskning som stöds av Ämnesrådet för medicin vid Vetenskapsrådet (VR). Den syftar till bättre hälsa för människor genom förbättrad diagnostik, bättre metoder för behandling och vård och effektivare läkemedel. Det är svårt att tro att Sveriges riksdag skulle satsa 800 milj kr per år på forskning om en annan arts biologi och sjukdomar. Riksdagen förväntar sig utan tvekan att något för människan praktiskt användbart ska komma ut av de medel som satsas på medicinsk forskning.

SSF skapades 1994 och ska enligt sin stadga stödja forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin för att främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer av högsta vetenskapliga kvalitet, i syfte att stärka Sveriges framtida konkurrenskraft. Konkurrenskraften värderas utifrån hur svensk forskning och svenska forskningsresultat hävdar sig i en internationell jämförelse. I detta ligger att svensk industri och svenskt samhälle ska stärkas, att svenska positioner ska flyttas fram vad gäller tillväxt och hållbar utveckling liksom vad gäller centrala mänskliga kvaliteter, samt att svenska forskares bidrag till världens forskning ska växa i betydelse och omfattning.

SSF arbetade från början med ad hoc-ansökningar om forskningsmedel, men har sedan många år övergått till att arbeta genom utlysningar av forskningsprogram. En del av dessa utlysningar är öppna för ansökan över SSF:s hela verksamhetsområde, medan andra endast gäller avgränsade delområden. Detta beror på att SSF delar ut väsentligt färre, men betydligt större projektbidrag än vad VR gör. SSF:s forskningsbidrag är dessutom normalt femåriga till skillnad mot VR:s treåriga bidrag. Om samtliga utlysningar skulle vara öppna över SSF:s hela verksamhetsområde, skulle antalet ansökningar bli så stort, att beviljningsgraden skulle bli oacceptabelt låg, då SSF:s forskningsbudget på ca 500 milj kr/år endast räcker till 50–60 forskningsbidrag.

Rigorös granskning av ansökningar

Eventuella avgränsningar av forskningsområden för utlysningar beslutas av styrelsen på basis av underlag, som tagits fram genom ett omfattande arbete utfört av framstående forskare från universitet och svenska företag. Inom ramen för varje utlysning står det varje forskare fritt att ansöka om forskningsmedel. SSF arbetar konsekvent för att minska tidsåtgången för ansökningsskrivande. Samtliga ansökningar till SSF granskas av beredningsgrupper sammansatta av forskare från svenska och utländska universitet och svenska företag, som rangordnar ansökningarna på basis av respektive projekts nyhetsvärde, genomförbarhet och strategiska potential samt den sökandes meriter. Till sin hjälp vid denna rangordning har beredningsgruppen yttranden från två – tre framstående experter, valda för att passa en eller flera ansökningar inom det aktuella området. Det är alltså fullständigt felaktigt att påstå att SSF inte tillämpar ”peer review”. I själva verket är SSF:s utvärderingsprocess för ansökningar mer noggrann än den som VR använder. Om något, kan den kritiseras för att den stjäl alltför mycket forskningstid från det stora antal forskare som utnyttjas i denna process.

SSF har under årens lopp experimenterat med olika former av forskningsprogram. I början av verksamheten dominerade forskarskolor inom olika ämnesområden, exempelvis ”Infektion” och ”Läkemedelsutveckling”. Inom sådana forskarskolor, som verksamt bidrog till att strukturera svensk forskarutbildning, finansierades utbildningen av ca 1 400 doktorer. Exempel på nyare program är SSF:s program för att stödja unga forskare – ”Ingvar Carlsson Award” och ”Framtidens forskningsledare” – som är mycket uppskattade av bidragsmottagarna och respekterade av universiteten.

Utvärderingsprocessen allt annat än ”flummig”

I DN:s båda artiklar dras SSF:s satsning på ”Strategiska forskningscentra” (SFC) fram som ett ”skräckexempel”. SSF har utlyst SFC vid tre tillfällen, inom mikroelektronik, livsvetenskaper och slutligen brett över hela verksamhetsområdet. Av DN-artiklarna kan man få uppfattningen att SFC varit en dominerande verksamhet inom SSF. I själva verket har endast drygt 15 % av de utdelade 9 miljarderna utnyttjats för dessa program. Olika utvärderingsprocesser har använts vid de tre utlysningarna, men en central del har alltid varit ”peer review”. Den beredningsgrupp som valde ut de sex SFC inom livsvetenskaper leddes exempelvis av den amerikanske Nobelpristagaren James Darnell. Utvärderingen av ansökningar i den senaste SFC-omgången blev tungrodd och komplex bl a därför att SSF:s styrelse ville försäkra sig om att beviljade projekt skulle ligga i linje med universitetens planer. Processen var definitivt inte ”flummig” som professor Eriksson påstår. Ansökningarna var inte heller ”grandiosa” eller ”luftiga” vilket DN:s ledarskribent hävdar. Vad har då denna satsning på SFC lett till? Ledarskribenten kallar SSF:s SFC för ett ”fiasko”. De 17 SFC från den senaste utlysningsomgången halvtidsutvärderades i våras av en grupp under ledning av den mycket välrenommerade medicinaren professor Olle Stendahl, f d huvudsekreterare vid Medicinska forskningsrådet – även nu med hjälp av yttranden från utländska utvärderare. Omdömena gick från ”Outstanding” till ”Very good”. Då dessa SFC ska fortsätta ytterligare tre år, är det för tidigt att dra någon definitiv slutsats om hur lyckosamma de kommer att bli. Däremot har nyligen sex tidigare SFC inom det livsvetenskapliga området avslutats. Bland dessa kan nämnas ”Umeå Plant Science Center”, ”Lunds Stamcellscentrum” och ”Centrum för infektionssjukdomar” vid Karolinska Institutet, som alla i stor utsträckning byggts upp av forskarna vid värduniversiteten med SSF-medlen som stöd. Dessa tre centra är goda exempel på kreativa miljöer, som fostrar unga forskare vid den absoluta forskningsfronten.

Pluralism – en viktig faktor även vid finansiering

DN:s ledare avslutas med orden ”Pluralism och konkurrens är nyckeln till framtida nobelpris, inte centralstyrning”. Det är helt korrekt och gäller också externa forskningsfinansiärer. VR och SSF arbetar utifrån olika förutsättningar, men båda organisationerna är nödvändiga för att stärka kvaliteten på svensk forskning. Den viktigaste åtgärden för att åstadkomma detta är dock att effektivisera utnyttjandet av universitetens egna statsanslag. På 70- och 80-talen, när svensk forskning relativt sett var mer framgångsrik än nu, bekostades denna huvudsakligen via universitetens egna medel, vilket ledde till långsiktighet och trygghet för forskargrupperna. Detta var nyckeln till att stora, kreativa forskargrupper kunde byggas upp, inte de relativt små bidragen från forskningsråden.

Färre, men större forskargrupper – ett sätt att motverka underfinansiering

Sedan dess har antalet forskargrupper inom naturvetenskap, teknik och medicin ökat så kraftigt att mycket få av dem kan driva någon egentlig forskning med hjälp av universitetens statsanslag. Många professorer måste t o m finansiera sin lön, helt eller delvis, via forskningsbidrag. Tyvärr räcker inte heller externfinansiärernas medel till för att bygga starka forskargrupper, som kan beforska viktiga, komplexa forskningsfrågor i konkurrens med amerikanska, europeiska, japanska och i framtiden också kinesiska, koreanska och brasilianska forskargrupper. Ett genomsnittligt forskningsbidrag till en forskare från VR-M eller VR-NT på 675 000 kr räcker exempelvis knappt till att finansiera tjänst och materiel för en doktorand. Därför är det lika viktigt, att universitetens rektorer och dekaner anstränger sig för att förändra universitetens forskningsstruktur mot färre, men större forskargrupper, som att regeringen ökar universitetens statsanslag. Om så inte sker, kommer svenska forskargrupper att vara underfinansierade också i fortsättningen trots ökade statsanslag.

Lars Rask
VD, SSF